Förnekelse eller???

Det har nu gått lite drygt en vecka sen beskedet om nedläggning kom som en blixt från klar himmel. Vi alla hamnade i någon slags chock som, enligt beteendevetarna, skulle vara i ca 2-3 dagar. Med andra ord har chocken lagt sig för en vecka sen, typ.

Vad hände sen då? Jo, jag har blivit sjuuukt taggad på att lösa detta till det bästa för mig och min familj. Detta har inte knäckt mig! Tvärtom! Jag ser fram emot min framtid :-) Det har jag inte gjort innan, då allt var självklart och ganska tråkigt.

Vi har fortfarande inte fått veta när vi ska sluta jobba på fabriken och det är väl det som kan störa mig. Personligen vill jag veta när jag ska kasta in handduken och det så fort som möjligt. Samtidigt vill jag jobba kvar så länge det går, det är ändå där jag tjänar mest, om man säger så.

Lever jag i någon slags förnekelse? Tror inte det. I så fall tänker jag fortsätta att leva i förnekelse för det känns jäkligt härligt! Min "stomme" är trygg och stabil. Jag har människor runt mig som finns för mig i alla lägen. Jag är stark och jag är galet stolt över mig själv. Jag kommer att gå långt :-) och jag kan nästan inte bärga mig!

Ibland funderar jag på hur vår sista dag kommer att kännas. Det är fortfarande för tungt så jag väljer att skjuta upp det på obestämd tid. Nu tänker jag njuta av min positiva energi och leva i nuet, förnekelse eller ej, det skiter jag i.

Kramar D <3