Jag tog i så hårt jag kunde och sprang rakt in i väggen utan att på något sätt försöka lindra den explosionsartade krock som gjorde att jag golvades! Att jag var på väg in i väggen visste jag men jag valde att skjuta upp mina känslor till framtiden, jag tar det sen... Jag trodde inte det skulle ta så hårt!
Såhär i efterhand kan jag se när det började. Nu kan jag hitta vart fan det blev fel....men ändå rätt! Det var när jag blev varslad på mitt gamla jobb. Jag valde att agera i chock och det agerandet har gjort att jag är där jag är nu. Som tur är...eller otur, beroende på hur man väljer att se på saken.
Min utbildning till uska/skötare har gått jäkligt bra, jag har höga betyg! Men känslomässigt har det varit tufft då jag haft enorm prestationsångest. Jag ville verkligen att det här skulle gå vägen så varje dag har varit som ett tvång att prestera. Självklart mer och mindre beroende på vad vi gjort under lektionstid.
Det finns flera olika anledningar till att jag nu är i återhämtningsfas. Jag tänker inte delge alla detaljer då det inte är det som är det viktigaste nu. Just nu är det återhämtning som är viktigast. Mitt mål är att vara "fit for fight" inom en ganska snar framtid.
Hur ser planen ut? Jag har ingen direkt plan. Jag tar dagen som den kommer. Som det känns nu är jag definitivt på bättringsväg! Jag är tacksam för att jag har familj och vänner som stöttar mig. Hade inte klarat detta själv. Ni vet vilka ni är! Tack! ❤️
Jag är inte ute efter er sympati här! Jag vet att jag är medskyldig till min "krock"! Jag vill dela med mig av mina erfarenheter av återhämtning i hopp om att få ta del av andras!
Alla kan drabbas av psykisk ohälsa. Nu var det min tur! Men livet går vidare och det tänker jag också göra!
Det ser jag fram emot!!!