Nu har det gått 2 veckor sen chocken. Det känns längre, typ som 2 månader, sen beskedet kom som en käftsmäll. Över lag tycker jag att det känns bra. Jag har en hyfsat bra överblick och jag vet till 95% vad jag ska göra när min anställning är slut. Vi har fortfarande inte fått något besked om när vår sista dag är men det kommer väl snart, kan jag tänka. Säkert är det i alla fall att än så länge har jag ett jobb att gå till och det vill jag göra så länge jag kan.
Trots detta kan jag inte låta bli att svära över mina arbetstider när väckarklockan ringer 04:35!!! Jag kommer i och för sig på mig själv ganska kvickt, tänker om och känner mig tacksam över att jag har det så bra som jag har det. Vad är detta i jämförelse med mycket annat tragiskt man kan råka ut för??? Jag har full förståelse för de som inte tycker som jag. Det tar olika hårt på person till person. Hos oss kommer det märkas tydligt ekonomiskt eftersom både jag och min sambo drabbas. Hualia!
Det går upp och ner hos mig. Ibland sköljer det över mig som en hink kallvatten och rädslan sätter in. Osäkerheten är min ovän just nu! Som tur är går det snabbt över och jag kan se fram emot mina nya projekt. Jag längtar, men det är med skräckblandad förtjusning, om man säger så.
Fortfarande kan jag inte tänka på min sista dag på jobbet, det är för tungt! Jag vill inte sluta träffa mina arbetskamrater, vill inte skiljas från någon och det sätter sig som en klump i halsen när mina tankar närmar sig det faktum att så kommer det att att bli. Kan inte fatta att det är sant!!
Det blir förmodligen mer verkligt när jag skrivit på min uppsägning och fått datum för dagen. Jag är beredd men kan nog inte bli tillräckligt förberedd. Jag har känsliga känslor, som Melissa brukar säga <3
Kram D <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar