Jag gör min praktik i hemtjänsten och där tar vi oss fram med cykel. Det är livsfarligt om man inte följer regler eller tar för stora risker, det vet alla. Är man cyklist är man inte speciellt skyddad, man måste ha huvudet på skaft, så att säga. Själv har jag alltid haft respekt för motorfordon när jag cyklar eftersom jag råkat ut för olycka som barn.
Nu är det så att jag blivit mer och mer van vid att färdas på cykel i Kristianstads stadstrafik så att jag märker hur jag successivt blir mer och mer respektlös. Jag är numer en cykeldåre. Inte bra! Det är tydligen så att ju mer du utsätter dig för sådant du är rädd för, desto mindre rädd blir du. JA, VAD BRA! Precis vad min kbt-behandling går ut på! Nu gäller ju det inte cykling utan min sociala fobi (som är hundra ggr bättre nu men ändå inte helt bra) som jag ska lära mig att hantera bättre.
Jag ska träna på att bli mindre rädd för sånt som inte är farligt. Då kanske jag borde passa på att träna mig att bli mer rädd för sånt som är farligt, typ! Om dessa rädslor bytt plats hade det varit kanon 😃
Nu när jag funderat en del på hur terapin gick igår kan jag konstatera att jag kommit fram till en viktig sak, grunden till paniken kanske, vad vet jag. Ska sova på det och tänka lite till imorgon, sen kanske jag kan tala om hur jag tänker... Flummigt? Ja, jag är inte säker på att jag är säker 😷
Nu är det sleepingtime 😴 Lika trött som alltid, här ska det sovas femkvartitimmen!!!
God natt! Kram D