Jag har alltid hatat att stå framme vid katedern och tala inför klassen. Min fobi föddes i gymnasiet och det är ju massor med år sedan men ändå har jag inte kunnat glömma.
För detta har jag fått diverse hjälp, eftersom jag valt att börja studera har det verkligen behövts. Det som hjälpt mig är väl framför allt mina levnadsår, är trots allt många år äldre nu... Sen är det KBT-behandling som jag fick på Previa i Kristianstad (företagshälsovård). Min arbetsgivare betalade eftersom jag blivit uppsagd samt att jag erbjudits den hjälp jag behöver under min uppsägningstid, för att i sin tur kunna ha bättre möjlighet till nytt jobb.
Så...igår var det muntlig redovisning igen! Vad händer? Tja, ingenting egentligen mer än att jag börjar misstänka att jag kommer få vätskebrist av all jäkla handsvett jag har. Vi är många grupper som ska redovisa två ggr var så när vi redovisat vår första gång är det liksom över, det värsta har hänt, därför blir det ingen känsla alls (mer än massor av handsvett) till andra omgången. Skönt!
Jag märker när jag börjar prata att rösten känns lite svag och darrig men det struntar jag i då det snabbt går över.
Det är en enorm lättnad för mig, min behandling har hjälpt mig, gissa om jag är lycklig! Jag har gått från att vara livrädd till att se på det som om det var en baggis, helt galet!
Om någon vill veta mer om detta, skriv en kommentar :-)
Kram D