Jag skulle kunna göra vad som helst för att få prata med min mamma igen. I mig finns det alltid en känsla av dåligt samvete för att jag inte ville ha kontakt med min mamma, som i sin tur led av att jag alltid avvisade henne.
Hon älskade mig över allt annat, hon ville vara delaktig i mitt och min dotters liv, men jag drog mig undan.
Jag hade inte förmågan...
Du hade sårat mig...
Jag behövde läkas för att kunna förlåta...
Du ville prata...
Jag behövde tid...
Tid som inte fanns...
Tid som aldrig kommer finnas...
Det är för sent!
Jag väljer att tänka, att du har det bättre där du är nu, lilla mamma. Du ville väl men det blev fel...varje gång! Nu sover du i lugn och ro ❤️
Äntligen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar